Första blogginlägget

Hur mycket förundran tål det moderna språket, hur mycket vågar jag släppa ut, vart går gränsen mellan patetik och passion, mellan uppgivenhet och livsglädje, mellan förtvivlan och förtröstan, mellan acceptans och uppror.

Jag startar så här, med rapsfälten. Fält och mera fält mot en mycket vid himmel. Skåne, försommar, lysande gult och blått. 

När jag först flyttade hit till den långa tegellängan mitt emot stora sädesfält, skrämdes jag lite av landskapet. Det var så kolossalt och kalt, förutom mina besök i öknen, bredvid vilken jag levde under mina många år i Jerusalem, hade jag aldrig vistats i ett så vidöppet landskap. Stor himmel, stora fält och endast ett fåtal träd längre bort mot horisonten, på ena sidan en lång pilevall, redan kapad och tuktad för året, och så ett par buskar närmare bredvid att fästa blicken vid, knotiga stickiga hagtorn, ett vilset körsbärsträd, ett kvarglömt äppleträd från en annan tid.  Men annars fält på fält och himmel på himmel. Bara detta. Det var ett vackert landskap, sade man mig, det var vårt andra hav, dessa fält som ligger endast tre kilometer upp ifrån Östersjön.

De första åren gick jag mig långsamt in i landskapet, senvinter, vår, försommar, högsommar, sensommar och höst, gick mig in i blåsten och ljuset och de olika slags himlarna, gick mig in i förtrogenheten som är en form av kunskap. Och som all kunskap öppnar den för intimitet och intimitet är förutsättningen för kärlek. Gick mig hemmastadd, bevandrad i ordets rätta bemärkelse.

Under tiden som jag gått mig in i landskapet, har jag också erövrat, mödosamt -- bok efter bok, text efter text--  en annan kunskap. Den om jorden, vad den är och hur den mår. Om människan och jorden, vår långa gemensamma historia, vår mödosamma samlevnad och överlevnad. Så i ordets sanna mening fundamentalt är detta förhållande, detta beroende, att på många språk är ordet för jord och för vår planet detsamma. Adam, den första människan i vår kulturkrets mytologi, kommer från jorden, adamah. Vi är jordlingar, vi borde knappast uttrycka oss som om vi lever på jorden, utan i jorden och med jorden och av jorden.

Och som all kunskap har även denna ändrat min blick, mitt seende, så som när vi känner en älskad människa väl, uppfattar oanade nyanser av känsligheter och uttryck, som vi helt förbisåg vid första andra och tredje mötet. Så påverkar också denna kunskap om hur jorden misshandlas och lider min blick, lägger sig som ett raster mellan mig och det jag ser, min inblick påverkar min utblick. Nu när jag har informerat mig om hur ytterst skör den är och prekär, denna vår samlevnad med jorden, förstår jag att själva vår överlevnad är helt beroende av hur denna symbios oss emellan organiseras och uttrycks. Bortom den imposanta skönheten i det gula hav som vi alla härnere älskar, dessa omskrivna  och avbildade och efterlängtade rapsfält, den tidiga sommarens första stora gåva, de så skånska och magnifika och hur många bilder har jag inte tagit av rapsfält mot blå himmel, av ett par rapsblommor nära inpå mot ett hav av gul bakgrund, av raps med blommande körsbärsträd i förgrunden eller i bakgrunden, av häggen och rapsen i samverkan, av raps mot Östra Nöbbelövs gula kyrka, av min gård  och dess röda tegel mot en bakgrund av det gula, ja bortom all denna passion för det sköna och överdådiga, bortom allt detta har en  annan känsla väckts och växt. Kunskap ändrar blicken, ytterligare en hinna läggs över näthinnan, en av sorg, av djup oro över vårt planetära nödläge. Jag ser ut över fält av monokultur och jag vet nu, att så här kan vi inte ha det. Det är, i sanning, sent på jorden. Det är så mycket vi måste ge upp, för att vinna något mer grundläggande och kanske måste vi också ge upp dessa så älskade fält, våra rapsfält och böljande vetefält och korn, så mättade i dagens sista ljus, detta andra hav, mitt emot mitt långa skånska hus. Är det skönhet jag ser eller en tragedi, ett övergrepp? Eller båda på en gång?

Om detta, bland annat, tänker jag att min blogg skall handla. Om mitt liv med jord och trädgård och hav vid den långa längan längst ned i Sveriges sydöstra hörn. Om om läsefrukterna och tankarna, om oron och sorgen och den djupa glädjen. Hur mycket förundran tål det moderna språket, hur mycket vågar jag släppa ut, var går gränsen mellan patetik och passion, mellan uppgivenhet och livsglädje, mellan förtvivlan och förtröstan, mellan acceptans och uppror.

Just idag, tredje veckan i maj, när jag står i försommarblåsten och ser ut över de smörgula fälten, tänker jag att det är lika bra att ta ut glädjen i förskott. Att jag inbjuder mig själv till det och inbjuder Dig, min läsare av denna blogg, att glädjas så mycket vi kan i förskott. Man får ingen ränta på  glädje man sparar på ladorna, det finns ingen glädjebank där man kan investera för hög framtida avkastning. Man kan inte försäkra glädjen. Men man kan förstås tänka efter, en gång eller två, när man som vanligt vandrar runt fälten i kvällningen och ser ut över landskapet av fält och hav och himmel, tänka på vilken mylla som är bäst för glädjen, i vilken jordmån den trivs så väl att den inte undflyr oss, ja kanske om man kalibrerar jordmånen en aning och är eftertänksam, att glädjen kan stabiliseras något, rota sig i våra liv. Man kan leva måttfullt och kanske just därför råga glädjens mått. Låt oss undersöka om det är möjligt och i så fall hur. 

Börjar så och här och nu, den 17 maj 2023 vid det långa huset som ligger mellan hav och fält. Välkommen in!