Recensioner
Om stenarna kunde tala i Palma de Mallorca
I dag släpps Anita Goldmans dokumentärroman Om stenarna kunde tala i Palma de Mallorca, och frågan är om hon någonsin skrivit bättre. Nej, jag tror inte det.
Om Francesc Garau en gång skrev bödlarnas historia, berättar Anita Goldman nu offrens. Hon låter de som mördades 1691 träda fram, tala och ta sin rättmätiga plats.
På en klar, enkel och rak prosa, och med en fin avvägning mellan det dokumentära och det gestaltande, ger Anita Goldman den lilla och hemliga församlingen i hjärtat av Palma nytt liv. Hon skriver fram deras vardag, deras bekymmer, deras rädslor och deras skräck. Hon levandegör deras drömmar om ett fritt judiskt liv, bortom tvånget att tillhöra den katolska kyrkan.
Så förvandlas denna roman, om ett fruktansvärt övervåld för flera hundra år sedan, till en aktuell och evig berättelse om rädsla, fördomar och förakt. I ett slutord skriver Anita Goldman att historien alltid lever vidare, att vi aldrig blir fria från det som en gång varit. Men att berättelserna om dåtidens hat och våld kanske kan göra oss en aning klokare, en aning mera toleranta, så att vi, i vår tur, när vi skapar det som ska bli minnen för framtidens människor, är en aning mer eftertänksamma.
Det är lätt att hålla med, och det är lätt att konstatera att Anita Goldman skrivit en roman som lyckats med just detta. Och det är ingen liten sak.
- Göteborgs-Posten
”Om stenarna kunde tala i Palma de Mallorca” är en dokumentärroman. Händelseförloppet är autentiskt. Människorna har levt. Anita Goldmans sätt att skriva ansluter till Steve Sem-Sandbergs romaner om övergreppen och mördandet i Wien och Łódź under andra världskriget. Hon fogar in dokument med inkvisitorns anklagelser, framtvingade bekännelser och protokoll från tortyren, redovisar långa listor med namn, återger exakta yttre detaljer och använder ofta spanska uttryck för att inskärpa känslan av både fakticitet och närvaro. Hon lyckas. Det mer än trehundra år avlägsna skeendet sätts i rörelse.
Anita Goldman har valt ut två gifta par som berättelsens naturliga mittpunkter. En av männen var gruppens rabbin. De talar visserligen med varandra i romanen, men sparsamt och utan dialogens naturliga luftighet. I stället vänder de sig till oss för att vi ska förstå. Men det gör inget. Det förstärker nämligen romanens koncentrerade och överväldigande tyngd: Mörkret, som är samhällets skräck för att en grupp människor lever ”i strid mot det som är skick och bruk bland alla övriga invånare”, som inkvisitionen skrev. Och ljuset, som utgörs av judarnas försvar av olikheten. Textens tunga eftertryck är omskakande.
1949 kom Eyvind Johnsons stora roman ”Drömmar om rosor och eld”, även den om 1600-talets intolerans. Han skrev den som en historisk roman om det närvarande – då hotet från Sovjetkommunismen. Anita Goldmans roman pekar på samma vis mot vår tids hot: den nya nationalismens längtan efter kulturell likhet, att antingen tvångsassimilera, utvisa eller i värsta fall utplåna ”de andra”. Anknytningen till nuet är aldrig ens antydd, men säkert avsiktlig.
Den judiska gemenskap hon skildrar bedrev, med modern terminologi, identitetspolitik och de anklagades för att avskärma sig i en kulturell enklav med delvis egen lag och rättsskipning. Strax innan inkvisitionen arresterade dem för den avslutande rättsprocessen lyckades de nästan rädda sig ut på Medelhavet med hjälp av en flyktingsmugglare i en överlastad båt. De drömde om frihet. Känns det igen?
De kalla stenarna i den mörka brunnen talar trots allt, och de talar till oss. I romanens förklarande ögonblick svarar en av de fängslade och torterade judarna på den nyfikna fängelsedirektörens försiktiga fråga om varför de är så uthålliga med att det finns ett ömsesidigt förbund mellan berättelserna, Gud och människorna. Om berättelserna inte förs vidare så dör sammanhangen, Gud tystnar och livet upphör.
- Sydsvenska Dagbladet
Inget levandegör det förflutna som en välskriven historisk roman. ”Om stenarna kunde tala i Palma de Mallorca” är just detta. Goldman skildrar det lilla livet med både psykologisk insikt och en känsla för vardagens konkretion. Som läsare bjuds man in att leva med Palmas judar, att själv känna hur livet stympas när utrymmet krymper.
Prosan är poetisk och lättflytande – ingen självklar kombination, men en som Goldman behärskar till fullo. Den bygger också på gedigen research, komplett med autentiska förhörsprotokoll som ger en inblick i inkvisitionens inre liv.
- Expressen
Anita Goldmans porträtt av männen och kvinnorna i Palmas judiska kvarter under spanska inkvisitionens sista storhetstid är en kärlekshandling med räckvidd,
Goldman har utifrån redovisade källor skapat ett antal tänkbara inre världar. Medan trycket mot dem ökar, både från villiga angivare och inkvisitionen, utövar dessa mer eller mindre framgångsrika handelsmän i stilla frenesi sin förbjudna fromhet. En fint utarbetad rumslighet gestaltar detta. Lumphandlaren Moxina, en av bokens mest rörande gestalter, äger exempelvis en citrusträdgård som fungerar som hemlig synagoga.
- Svenska Dagbladet
Men det finns också en generositet i Goldmans berättelse: Hur hon skapar en kollektivroman där många karaktärer tar plats; handelsmannen, lumpsamlaren, de unga mödrarna, vid sidan av pigor, skomakare och kristna ur angivarskaran. Hon är bra på att beskriva det sensuella och varma, små tecken av omsorg och gemenskap i vardagen och i den trädgård där judarna i staden firar sina högtider, i avsaknad av synagoga.
En del av dem, som Moxina, lumphandlaren, och Valls, den skriftlärde, är som tagna ur den gamla chassidiska miljön av naiv gudsfruktan och berusande andlig upprymdhet.
Anita Goldman blandar skickligt det historiska med det privata och det psykologiska: Den bittra folkpsykologin; att genom sin ställning visavi judarna känna sig viktigare, eller att på grund av avund mot deras handelsframgångar sätta sig till doms och känna sig förmer. Eller karaktärspsykologin: Hur länge en judisk man orkar hålla fast vid sin tro i en tortyrkammare. Hur ofta man måste kohandla.
De finaste styckena i den här romanen är ändå de där Goldman är mindre didaktisk och mest bara ser som en målare: En kvinna som i sitt kök lyfter ner en skål från hyllan och ställer den på sitt enkla träbord och fyller den med det mjöl hon ska baka brödet av, till sabbaten. En mor som tvättar sin son och omfamnar honom hårt och ömt innan hon kastar bönesjalen över hans huvud. Ett passionerat samlag mellan en av romanens huvudpersoner, Cathalina, och hennes man Morrofés. Det är filmiska bilder, och sådana finns det många i Goldmans roman. Likaså masscener, när judarna drivs i flockar till fängelset, eller inkvisitionsdomstolen, ständigt pådrivna av maktens herrar och deras fångvaktare.
- Nerikes Allehanda
Jerusalem & Jag
“En elegant essä med det obehindrat vackra språk som är Anita Goldmans. Hon är alltid ett oförställt nöje att läsa.” - Norrbottens-kuriren
Rik, engagerande, drabbande – dess blandning av personligt och politiskt, av något mycket svenskt och något helt annat, gör den till en viktig läsning.” – Expressen
“Goldman envisas med att vrida och vända på perspektiven lärorikt och intellektuellt stimulerande.”
– Svenska Dagbladet
“Det är oemotståndligt. Jag faller pladask”
- Sydsvenska Dagbladet
“Goldmans bok ger värdefull bakgrundskunskap om dagens politiska konflikt. Kanske just för att den inte är ansträngt politisk, utan mer filosofisk och teologisk.” – Dagen
“Anita Goldman perspektivrika bok är entusiasmerande. Hon är orädd. Hennes bok förtjänar all uppmärksamhet.”
– Nya Wermlands-Tidningen
“Lika fascinerande och bildande som rolig och berörande … en bildningsresa” – Kyrkans Tidning
“En hyllning till språket och berättelserna”
– Nya Ludvika Tidning
“Goldman kliver in i Jerusalem med en befriande lätthet. Hon tar läsarens blick och sinnen i hand” – Dagens Nyheter
Kärlekskursen
”Det är denna pendling mellan ett före och ett efter som gör Anita Goldmans ”Kärlekskursen” till en så originell och sympatisk bok, en skilsmässoroman utan uppgörelse, en kärleksroman glödande av åtrå, men utan tydlig början eller slut, självutlämnande och distanserat eftersinnande på en och samma gång.
Anita Goldman debuterade 1978 med romanen ”Allt genast”, en titel för sin tid, då tålamodet var kort och framtiden lång. Den senaste romanen har ett helt annat temperament, allvarligare, men också lättsinnigare i ordets bokstavliga mening. Den rymmer mycket av det man kan känna igen från kvinnliga självbiografiska romaner, förklädnader som läggs av, lager för lager, och nedstigningen till underjorden, där det sanna jaget hänger naket på en krok. Men den är skriven med en ovanligt munter förtvivlan.”
– Dagens Nyheter
Om jag så måste resa till Los Alamos
”Anita Goldmans nya bok är en dokumentärroman om människorna bakom Bomben, the brightest and the best, som 1943 i hemlighet inkvarterades i New Mexicos natursköna högland. Goldman reser själv till detta mörkrets hjärta i den västerländska civilisationen…. När hon skriver om den charmante Oppenheimer, hans rastlösa fru Kitty, älskarinnan Jeans självmord, om de andra briljanta forskarna, då är Goldman lysande. Trots de lätt urblekta super-8- färgerna blir romanpersonerna komplexa och levande. Och då ska man minnas att de inte är lätthanterligt litterärt material, i all sin klichéartade genialitet och passionerad ungdom mitt i den amerikanska drömmen.”
– Tidningen Vi
”Nyligen fick jag frågan: ”Vem är Sveriges bästa litterära reporter? Det ska vara en kvinna.” Jag vet inte, kanske Anita Goldman? Hennes nya bok är en helgjuten hybrid mellan personlig reflektion, roman och reportage. …
Här liksom i boken som helhet växlar hon mästerligt mellan den skönlitterära författarens aspekt och journalistens.”
– Sydsvenska Dagbladet
”Fastän hon ställer besvärande frågor om personligt ansvar är det ändå det kollektiva tillstånd vi kallar modernitet, med dess frikopplade logiska tänkande och alienation från naturen, hon naglar fast som huvudorsak. Det är lätt att förtränga att vi aldrig befinner oss längre än en kvart ifrån en kärnvapenkatastrof. Därför är det oerhört värdefullt när en synskarp författare som Anita Goldman bidrar till ett mer utvecklat mörkerseende.”
- Göteborgs-Posten
Guds älskarinnor
”När Anita Goldman, vass och välformulerad radikal feminist, bekänner sin längtan till mystik, till Gud, till det oväntade behovet av att knäböja och lovprisa slår det gnistor om texten.
Anita Goldman har skrivit en både sakligt nykter och sprudlande lycklig bok, om att springa mystiken till mötes, att lyckligt kasta sig i Guds famn och vila där i hängivenhet. Avslutningsvis beklagar hon att hon själv inte har “lyckats” genom bön, meditation eller andra religiösa ritualer att nå detta ordlösa stadium. Men kan inte detta skrivande om hängivenhetens sångare ha varit min bön? frågar hon sig.
Jovisst vill man svara. Anita Goldmans livfulla bok om Guds älskarinnor är ett vittnesbörd om Guds kärleks närvaro i en människas själ. Också nu, också här, hos en knivskarp, intellektuell feminist skolad i det västerländska moderna projektets mest kritiska skepticism.”
– Aftonbladet
Jag bor bredvid Paradiset
”Det finns en lidelse och upprördhet i hennes artiklar som gör att de håller för en omläsning. Hon har en förmåga att tränga rakt in i hjärtpunkten hos de problem hon diskuterar, antingen det rör sig om vår krigsgalna kultur, om kvinnoförtrycket eller konflikten mellan judar och araber. Denna förmåga att gå rakt på sak är förmodligen en följd av hennes helhjärtade och orädda engagemang i de frågor hon debatterar.
Det gör henne naturligtvis sårbar. Men denna sårbarhet förvandlar hon till styrka. Som få andra i svensk debatt. Men så är hon heller inte riktigt svensk i sin lidelsefulla argumentering och sin strävan att hela tiden höja blicken från det kommunalpolitiska käbblet och skåda ut på den världspolitiska arenan.”
- Sydsvenska Dagbladet
Mållös
”Goldmans konstnärliga hantering av sitt tema och ett språk som inte bara är impulsivt utan också knivskarpt träffar ögonblicket… Det är en stil utan väggar, golv och tak. Hela scenografin skapas i det iakttagande subjektets ögon och öron och är beroende av känslans intelligens. Det är röst och blick mer än skrift…. Anita Goldmans ”Mållös” skildrar förhållandet mellan egna barn och andras ungar i tidens instabila familjebildningar på ett sätt som är både psykologiskt insiktsfullt och stilistiskt känsligt och djärvt.”
– Dagens Nyheter
”Romanens ramberättelse är den om den moderna styvfamiljen, den som idag i stor utsträckning håller på att ersätta kärnfamiljen, och de slitningar och konflikter som dess sammelsurium av relationer ger upphov till. Men djupast handlar det om kärlek, solidaritet, och om frihetens gränser.
”Mållös” är en engagerande och skarpsynt samtida generationsroman. Ofta i korta, avsbrutna satser, som i stackato, låter Anita Goldman sina gestalter komma till tals och levangegör så deras tankar, deras förhållningsätt till omvärlden och till varandra. Hon är välformulerad och empatisk, och precis som i livet självt, låter hon ofta det smärtsamma snudda vid det dråpliga”.
- Östgöta Correspondenten
”Mina barn och dina barn och våra barn” blev ett begrepp på 70-talet med dess kollektivism, sexuella frigjordhet och vänsterpolitiska idealism. Sen dess har verkligheten korrigerat drömmarna om en allomfattande kärlek, om att blod inte skulle vara tjockare än vatten. I dag har de brinnande aktivisterna hunnit bli medelålders och luttrade, deras barn och styvbarn tonåringar. En skarpsynt betraktelse av vår vanligaste samlivsform – styvfamiljen.”
- Aftonbladet
”Det finns gott om familjeskildringar i samtidslitteraturen, men det är länge sedan jag läste någon som behandlar familjekomplexen med så mjuka och varsamma händer som Anita Goldman i den här romanen….Goldman skär ut ett stycke samtid med en precision som nästan aldrig sviktar. ”
- Kulturnytt, Sveriges Radio
”Med både humor och förtvivlan har hon skickligt förkroppsligat problem som är så brännande och samtida man någonsin kan begära, och där alla patentlösningar lyser med en skriande frånvaro. ”
– Upsala Nya Tidning
”Jag hittar romanen Mållös som är en berättelse från styvföräldrars och platsfamiljers tid, en monolog för många röster: Anita Goldmans uppbragta, aggressiva sätt att småpratande röra sig på smärtans tunna överskorpa rör mig djupt. Besvikelse, ilska och sorg driver berättelsen framåt, ändå känns den som en hyllning till just det där som gör ont.”
– Dagens Nyheter
Rita Rubinstein åker tunnelbana i den bästa av världar
”Anita Goldman är en mycket sorgsen författare, hon är också dräpande och rolig och hon orkar stanna kvar i smärta utan att glida över i vare sig patetik eller sentimentalitet. Samlingen är helt enkelt en pärla, svart och skimrande.”
– Göteborgs-Posten
”Alltifrån debuten 1978 med romanen Allt Genast som utspelar sig i vågsvallet efter 68-upproret, till den uppmärksammade Sigrid Hjertén-biografin I själen alltid ren har Anita Goldmans författarskap centrerats kring teman som den kvinnliga identiteten, det judiska arvet och familjelivets psykologi. Hon har skrivit om revolt och anpassning, skuld och försoning, ibland med mytologiska undertoner, ofta med självbiografisk grund. Så är det också i Rita Rubinstein åker tunnelbana i den bästa av världar/där det finns/ en sinnlig sorg över sakernas tillstånd, världens ondska, kärlekens gränser. Men också humor, glädje och visdom. ”
– Sydsvenska Dagbladet
“Måste läsas. aaaa +”
- Veckotidningen Amelia
”Anita händelser beskriver hon utsattheten i att vara människa.”
– Östgöta Correspondenten
”Det är en gripande samling berättelser som träffsäkert och på en klar prosa tar upp specifika teman som hänger ihop med att vara människa.”
– Svenska Dagbladet
”I alla berättelserna är hon ute i ett angeläget ärende. Blicken höjs från ett snävt perspektiv för att vidgas, bli allmänmänsklig och full av ömhet och medkänsla.”
– Nya Wermlands-Tidningen
”Författarinnan visar sig vara en exponent för det som förr kallades god människoskildring. Det som främst fångar mig är det säkra handlaget, den litterära ekonomin, de inre monologernas sjudande karakteristik.
Som alla goda berättare vidgar hon mitt seende, sätter hon mina tankar i rörelse. ”
- Smålandsposten
Stenarnas döttrar
”Med Stenarnas döttrar breddar Anita Goldman sitt författarskap…hon hör nu uppenbart till de författare, som till exempel David Grossman och Amos Oz, som vill beröra de moraliska kontaktytorna i dagens Israel. ”
- Dagens Nyheter
”Anita Goldman har skrivit en kraftfull och passionerad roman, fylld av den smärtsamma motsägelse, som ryms i det judiska folkets historia och deras nutida liv.”
– Göteborgs-Posten
”Här lever människor – och dör. Här blir de genomlysta. Här blir deras ställningstaganden och tankar begripliggjorda”
- GT/Kvällsposten
”Det slår mig hur mycket djupare Anita Goldmans sätt att avlyssna den inre rösten hos både ”vän” och ”fiende” för än de tvärsäkra ställningstaganden som svenska intellektuella ofta intagit. Det tycks uppenbart att den delade smärtan är en bättre grund för en fredsprocess.”
- Aftonbladet
”Det er et mesterstykke -ja, det må vaere naesten ouverkomligt – at bringe konflikten mellem israelere og palaestinensere ned på et intimt menneskeligt plan, men det er lykkedes smukt, af höjeste litteraere karat, i denne bevaegende roman av Anita Goldman.”
- Politiken
”Stenenes dötre” er ikke stor i omfang, ,´men den er stor i kraft af de skarpt tegnede portaetter og den dybe indlevelse i menneskelige reaktionsmönstre. Anita Goldman åbner vore sind. ”
- Jyllandsposten
”Stenenes dötre” er en fin og forstående, erfaren og bedrövet bog.”
-Week-end Avisen
”Det er en meget velskrevet beretning om mennesker, der ikke kan nå hinanden og om to folk, der begge har ret til et faedreland. En ulöselig konflikt, som Anita Goldman har skrevet en förstående og gribende roman om. ”
- Eksta Bladet
Den sista kvinnan från Ur
”Den utspelar sig långt borta, i sedan länge svunnen tid, men ter sig ytterst akut just i sin skildring av barnlöshetens ändlösa fasa och moderskärlekens korta svindlande poesi.”
- Expressen
”Det har blivit en mäktig berättelse. Den är genomsyrad av tung sensualism och skriftlärdom…Anita Goldman har inte sparat på effekterna, men hon hanterar det heta stoffet med en beundransvärd stilistisk säkerhet.”
- Göteborgs-Posten
”Det är en liten roman med en stor kraft i sin enkelhet och behärskning, med en återhållen sinnlighet i språket som är säkrare och vackrare än hos många betydligt mer etablerade författare.”
– Dagens Nyheter
”Romanen är tät och sensuell…Trots sitt ringa format en stor kvinnoskildring, en gripande och en intresseväckande tolkning av ett välkänt livsöde ur ett nytt perspektiv.”
– GT
”Det är på alla sätt stor läsning.”
– Tidningen Information om danska upplagan
”Den sista kvinnan från Ur är en välskriven och tankeväckande bok, som förtjänar många läsare.”
- Tidningen Week-end Avisen om danska upplagan.
Våra bibliska mödrar
”… en oemotståndlig bok… av det sällsynta slag som man först läser i hast och i ett svep, för att därefter eftertänksamt gå tillbaka och på nytt läsa väsentliga avsnitt; snart nog finner man att detta gäller alla avsnitt. ”
- Svenska Dagbladet
”Det finns tillräckligt med sprängstoff i boken för att åstadkomma oro i såväl synagogor som i kyrkor, jubel bland feminister, eggande fundersamhet och AHA – upplevelser hos alla bibelläsare… Det är en uppfriskande nyläsning av en art som ingen man kunnat prestera, av den enkla orsaken att han inte är kvinna.”
– Göteborgs-Posten
Allt genast!
”Det är den mest självutlämnande bok jag läst. Inte på det där skadeglatt skvallriga sättet, inte på det där analt exhibitionistiska sättet, utan på ett naket mänskligt sätt. Eller hur skall jag förklara en bok som jag läser så långsamt jag kan för att dra ut på njutningen? Det är en modig bok. Den ställer krav på läsaren. Den handlar om frihet. Och så är den helt utan hat.”
– Vecko-Journalen
”Bokens styrka ligger i den intensitet och sanningslidelse med vilken huvudpersonen lämnar ut sina egna reaktioner och tankar. Alldeles bortsett från om hon har rätt eller fel, så kämpar hon för intet mindre än sitt liv och den kampen rymmer mycket som väldigt många kan känna igen: förtvivlan och glädje, självbedrägeri och klarsyn, ångest och förtröstan. Jag tvekar därför inte att beskriva Allt genast! Som en stark och intressant debut.”
– Sydsvenska Dagbladet
”Språket flyter virtuost.”
– Dagens Nyheter